metal är ingenting för mina små öron.

igår testade jag någonting nytt. jag åkte till skylten för första gången och tittade på några band ifrån rockkarusellen. jag menar, någon gång måste man ju åka dit också. en sak har jag kommit fram till genom att dissa melodifestivalen (som inte kändes som någon stor förlust iallafall) och lyssna på fyra band. jag är inget metal barn. ni vet sån där musik där de i stort sett skriker och musiken är så öronbedövande att du inte ens kan höra ditt egna hjärta slå på ett ungefär.

jag kom på mig själv med att le där jag stod och lyssnade på ett av de två metalbanden och sen slog det mig. man får ju inte le till metal. det är okej att le när man lyssnar på marit bergman eller på melodifestivals bidragen. och det är väldigt accepterat att le när man lyssnar på lasse men när man lyssnar på metal får man inte le. då ska man helst ha jätte långt stripigt hår som man kan svänga med i takt med musiken. eller så ska man bara stå och digga lite med huvudet, trampa foten i golvet och ha en allvarlig dock intresserad min.

det enda positiva jag kan komma fram till med metal (satan musik som några så fint beskrev det en gång i tiden) är om man vill dejta någon men inte vill prata. alltså om du vill imponera på någon på något annat sätt än att öppna munnen, till ex. impa med dina snygga poser, ditt sätt att le eller hur du helt enkelt svänger snyggt med ditt långa hår. ta med personen på metalkonsert. du behöver inte prata för det går verkligen inte att göra det. du behöver bara titta på personen och dra av ditt bästa leende och hoppas på att den fastnar för just det. sen i pausen kan ni väl diskutera vem av er som kommer få ont i huvudet först.

misstro mig inte fel nu. jag beundrar de som spelar i metal band för att de just klarar av det. efter fyra låtar var mina öron helt bedövade och mitt huvud dunkade. eller de som klarar av att snurra huvudet till den sortens musik. hade jag gjort det hade jag säkerligen spytt. all respekt till metal band helt klart med andra ord.