jag vill bara att ni lämnar mig ifred.

glöm det där jag skrev om att de sista dagarna som sextonåring skulle bli något bra. igår kväll förstod jag att det inte går att undvika någonting som ändå präglat ett helt år. tydligen måste det som tagit mest tid, mest plats och mest tankar också vara med intill den sista tickande sekunden.

jag har försökt med varenda sätt som finns för att bli av med er. för att ni ska sluta att ta upp en sådan stor del i mitt liv som ni gjort och fortfarande gör till viss del. jag har försökt att förklara, försökt att förstå,försökt att undvika och försökt att acceptera. trots att jag kämpat från att komma ifrån er så länge nu tycks ni alltid dras tillbaka till mig. i början var det jag som drogs tillbaka till er. jag kröp tillbaka och bad om ursäkt för att jag gjort fel och för att jag sårat er. jag tyckte inte att jag klarade mig utan er. att ni var en sådan stor del av mitt förflutna av ni var tvungna att ha en del i mitt nu och i min framtid.

nu för tiden är det ni som alltid kommer tillbaka till mig. däremot inte för att ursäkta sig eller för att berätta att ni förstår att ni sårat mig. för det förstår ni inte. jag tror inte ens om ni försökt att förstå att ni hade gjort det. jag tror aldrig ni förstått hur många gånger jag skrikit att jag hatat er. ni kommer aldrig förstå hur smärtan bryter ner en inifrån och ut. ni kommer aldrig kunna förstå hur det känns att tappat räkningen på hur många gånger man fallit ihop i en liten hög innanför hallen. för att du inte orkar ens ta ett steg till mer än nödvändigt. ni kommer aldrig förstå den illande smärtan som far igenom kroppen när knogarna träffar den hårda golvytan, gång på gång.

ni undrar säkert varför jag aldrig går vidare och varför jag aldrig glömmer? det har jag er att tacka för. om ni hade lämnat mig ifred hade jag glömt er, tids nog. men eftersom ni river upp såren gång på gång måste jag plåstra om den ännu en gång och sådant tar tid. ni fick erat lyckliga slut, ni har varandra och nöj er med det. det är jag som står ensam, jag som måste slåss mot er varje dag för att eran egoism och vilja av att allt ska vara frid och fröjd inte ska kväva mig. jag vill bara att ni lämnar mig ifred. jag kan vara död för er och ni döda för mig. tack!