jag skulle inte vilja vara din hjärna.

"Jag borde sluta tänka!" Denna mening har format sig åtminstone tjugo gånger i mitt huvud varje dag hela den här veckan. idag skrev sofia en väldigt rolig sak samtidigt otroligt passande, "jag skulle inte vilja vara din hjärna" och nej, jag ska ärligt talat säga att det skulle jag inte heller vilja vara.

egentligen är det så otroligt dumt för jag säger emot mig själv på alla plan. Det förs ett krig emellan min hjärna och mitt hjärta och min hjärna har alltid vunnit och fortfarande verkar den ligga i överläge. Ibland hatar jag min hjärna på grund utav allt som den förstör för mig. många bra saker har jag gått miste om pågrund utav att jag tänkt alldeles för mycket, analyserat sönder händelser och små ting och förstorat dem. Det som händer när man tänker för mycket är att man aldrig kommer till skott. Man når aldrig fram. Det är som att springa på en enslig väg utan att någonsin komma fram och i vissa fall ser du inte ens ett ljus långt där borta.

En person jag pratade med en gång beskrev mig och mitt tänkande i stil med. "när andra personer tänker oftast två steg framåt, möjligen tre, tänker du istället fem eller sex steg framåt. Du räknar upp scenarion på scenarion, vad som kan inträffa och inte kan inträffa om du till ex. gör på det här sättet eller på det andra sättet. Den egenskapen kanske är bra i arbetslivet, däremot absolut inte när det kommer till alla sorters relationer, speciellt kärleksrelationer."

vissa kanske tycker det är bra att tänka i för väg. Särkilt dem som slänger sig in i saker och kanske såras och trasas sönder emellanåt med anledning av att de just hoppar på olika saker utan att tänka. jag däremot ser det som en stor negativ börda som jag måste bära. Människor som slänger sig in i saker kanske blir sårade men det får i alla fall uppleva saker och har någonting att berätta för andra människor. Jag vågar aldrig chansa av rädslan för att någonting ska gå fel, då såras jag av människor som lämnar mig för att det inte orkar vänta på att jag ska bestämma mig längre. Och om jag fortsätter såhär kommer jag aldrig ha någonting att berätta för andra människor, förutom hur man analyserar sönder ens eget liv.