Träningsnarkoman, jag?

ni som känt mig ett tag vet hur omotiverad jag har varit när det gäller träning. Jag vet inte hur många bråk mina föräldrar, speciellt min mor, och jag har haft gällande motion, träning och att jag aldrig rör på mig. Det enda jag har tyckt varit underhållande och inte det minst jobbigt är promenader. Långa promenader med gott sällskap funkade och funkar fortfarande alltid för mig men där efteråt gick gränsen. Vänner har skrattat hjärtligt åt mig när jag sagt att nu minsann ska jag börja springa. Det tror du att du kommer orka hur länge då, en dag? brukar vara kommentaren man fick då. Många tomma uttalanden om att nu ska jag verkligen ta tag i det här, har det varit enda sedan jag slutade på friskis&svettis för cirka ett och ett halvt år sen. Aldrig har jag kommit till skott förrän nu.

Jag vet inte om det har att göra med att alla i familjen, förutom katten som är lika tjock som förut, har börjat träna mera medvetet och tänka på vad man stoppar i munnen. Helt plötsligt har jag blivit sjukt motiverad till att träna att jag skrämmer mig själv till och med. (sen ska jag kanske tillägga att det bara gått en vecka sen jag slutade med godiset och började träna men det är en annan femma.) Dock känner jag redan nu hur jag redan blivit lite mera positiv än vanligt. Jag hävdar att det har att göra med att jag inte ätit godis på en hel vecka och tränat flitigt. Idag fick jag ta mig en mumsbit och det satt alldeles fint. Det smakar mycket godare när man bara får äta en gång i veckan.

ska avsluta med att säga att det sjukaste i allt detta är att jag längtar tills imorgon då jag får ge mig ut igen och köra lite special träning. För ja, jag erkänner, min kondition är totalt urusel och det märktes inte minst idag när jag skulle springa bara upp för backarna och jag började andas högt och ljudligt efter andra backen. Nu ska jag bara ha den här motiveringen när det gäller mitt pluggande också så kommer min framtid som framgångsrik, vältränad kvinna vara spikad.