jag lever i mina minnen, inte nu och här.

Det är ofattbart hur snabbt tiden faktiskt går. Det som för bara en kort tid sedan var sekunder har redan ökat till minuter. Det som förut var bara några få timmar ifrån har nu blivit till dagar och nätter och det som förut var månader har vuxit och blivit år. Det är också underligt hur många ting och människor som förändras med tidens gång. Känslor svalnar, rädslor övervinns och smärtan gör sig längre inte påmind i varje enskilt andetag.

Vissa speciella händelser ligger en så nära att man knappt märker hur tiden tickar vidare. När man sedan blir påmind om hur många år sedan det var ställer man sig frågan, vart var jag alla dessa dagar som bara gick förbi helt obemärkt? När jag läser min dagbok från förra året känns det som jag fortfarande är kvar där i kalabaliken och tumultet. Känslorna är givetvis inte lika starka och överrumplande som då, men det kniper fortfarande i magen. När jag sen talar om för mig själv att "stina, det är minsann ett år sedan nu" känns det bara overkligt. Vart tog tiden vägen?

jag har aldrig slutit fred med mitt förflutna. Jag har lätt för att älta i det förgångna och riva upp gamla sår upprepande gånger. Bara det faktum att en låt eller en text rad kan slunga mig rakt neråt pågrund av att låten eller texten är så förknippad med något känslomässigt jobbigt. Ibland önskar jag att inte hade något minne. För mig känns det mest som ett besvär, en extra tung ryggsäck som jag måste bära på så hela min stackars rygg böjs. Jag blir arg på mig själv för jag inte kan njuta av livet som är nu. Det som varit kan jag inte förändra. Ändå känns det som det enda jag vill är att uppfinna en tidsmaskin och åka bakåt i tiden bara för att få mig själv att börja prata, att säga någonting, bara några enstaka ord och inte sitta där tyst som en mus och bara ta allting. Sen gå hem och klottra sida efter sida full med "det gör alldeles för ont".