jag trodde aldrig att något kunde göra såhär ont.

när det är som att hela kroppen gett upp.

när andetagen sticker som nålar i halsen.
när man sakta märker hur man börjar vänja sig vid

magvärken, de sömnlösa nätterna och de svidande tårarna.

Hur man vänjer sig vid känslan av att vara där men aldrig riktigt tillhöra.

en natt fylld med tårar som aldrig tycktes sluta falla
det var länge sedan sist.

Idag är det prick ett år sedan hela min värld totalt vändes upp och ner. På ett fåtal sekunder förändrades allting som varit tryggt och säkert till att vara skrämmande och inte igenkännbart längre. Efter den här dagen förra året var det som att jag gick in i en grå, tjock och väldig dimma. Denna dimma varade i hela januari och in i februari. Hade jag inte haft mina nogg-inlägg och min dagbok hade jag aldrig kommit ihåg dessa datum, när allting började och slutade. För det är som att min kropp vet hur mycket jag kan ta och nu har den stängt av och låtit mig glömma en av de tider som varit de mest smärtsamma i hela mitt liv. Eller så har jag helt enkelt stängt av med egen omedvetenhet, för att det helt enkelt gör för ont att minnas den tiden.

jag har bara två minnen ifrån den här tiden. De två kommer jag ihåg på egen hand utan någon hjälp av anteckningar. Det är som att glömskan lyfts bort ifrån dessa två händelser, som att de är de som är de viktigaste att minnas och bevara. Det första minnet är hemifrån Michaela. Vi har just varit på besök i folkunga och en del flickor ifrån 9cd har följt med hem till mickis. Jag sitter i fotöljen och hör hur alla andra skrattar och flamsar runt omkring mig. Jag försöker le och lyssna på vad de säger men det är som tyngdlagen trycker mina mungipor neråt. Jag kan inte förmå mig att ens lyfta blicken ifrån mobilen jag krampaktigt håller i handen. Mickis har en bild ifrån den dagen på mig när jag sitter precis som jag beskrivit. För någon annan är det säkert en helt vanlig bild, för mig lyser den av ångest och smärta. Jag får ont i magen när jag ser den och allt jag vill är att hoppa in i bilden och hålla om mig själv. Tala om för mig själv att det kommer ordna sig, tårarna kommer sluta rinna och magvärken, den olidiga helvetes jävla magvärken, den kommer försvinna.

det andra minnet är ifrån en bussresa. Jag har inget minne av vart jag varit, vad klockan är på dygnet eller om det är vardag eller helg. Jag ser framför mig hur jag åker förbi sporthallen och jag kan riktigt känna hur det känns som att något slår inuti magen. Jag känner mig bara totalt mörbultad, utelämnad och riktigt, riktigt svag. Helt plötsligt slår tanken mig, och jag kommer så väl ihåg att jag kände trösten i orden när jag tänkte dem, tyst för mig själv.. "Det här ska du gå igenom stina. Det är ingen ide att du försöker fly ifrån smärtan för det har du försökt med förut och det har inte funkat då så det kommer aldrig funka nu. Sätt dig ner och ta den smärtan, någon gång måste även detta ha ett slut"

De här två minnena är det enda jag har ifrån den här tiden förra året. Jag tar ändå för givet att jag hade ett helvete och alla tårar jag grät var jag värd att gråta. Särkilt alla anteckningar, den speciellaste meningen, som skvallrar om att något liknande var det länge sedan jag upplevt.

jag trodde aldrig att något kunde göra såhär ont.