underbara smala vadå?

det är dags att utrota ännu en sak ur registret. "du är så smal" är och har aldrig varit en komplimang. lika lite som "du måste ha gått upp i vikt" är någonting man tackar och bugar för är "du har blivit så smal" ingenting man jublar över heller. jag har aldrig förstått mig på dem som påstått att smalhet i sig är någonting att uppmuntra, att ge komplimanger för.

jag har aldrig varit tjock. jag har aldrig behövt känna den press många känner varje dag om att äter jag såhär mycket så går jag upp ett ex antal kilon. jag har aldrig behövt räkna kalorier eller känt pressen på mig att träna för att gå ner i vikt. jag kan äta vad jag vill, hur mycket jag vill och jag går ändå inte upp i vikt. jag har haft ungefär samma vikt i tre år snart. detta betyder dock inte att jag kan egentligen äta vad jag vill för ibland kan det vara så att de som är smala i tonåren äter mycket och senare går upp i vikt när de blir äldre. det är också svårare att upptäcka om man får diabetes när man inte går upp i vikt men det tänker väl inte många på när de hör talas om någon som kan äta hur mycket de vill.

min föräldrar var båda pinnsmala i sin barndom och tonår och min pappa matades med grädde och glass för att han skulle gå upp i vikt. alltså, det är i stort sett inte så konstigt att jag är som jag är. ändå vet jag inte hur många gånger jag fått svara på frågor som "du äter väl tillräckligt?" "jag måste bara fråga om du är skippar måltider, bara för att man alltid måste fråga".

ta min farmor som ett exempel. hon har vart med mig hela mitt liv. hon har känt mig hela mina tonår och ändå frågar hon varje gång om jag äter tillräckligt. påpekar alltid att jag inte har något överflödigt fett inte och så blir hon lika förvånad varje gång när jag tar en potion till vid måltiderna. min farmor är tyvärr inte den enda. vissa av de som jag känner som tampas med problemet "är jag tjock?" varje morgon har fått höra det från bland annat släkt och bekanta att de är just överviktiga, fast de fanimig inte är det och det är rent ut sagt för jävligt. konstigt det är att man rynkar på näsan åt varje person som kallar någon annan tjock men när någon frågar om du är för smal är det ingen som reagerar. för att vara för smal, att få den frågan varje dag om du äter tillräckligt det är tydligen inte psykiskt påfrestande enligt folk i allmänhet.

dags att slå hål på den drömmen. jag hatade mina nyckelben igenom hela sjuan. jag stod framför spegeln och förbannade mina smala armar, mina knotiga axlar och benen som stack ut var som helst på kroppen. jag hatade mig själv och talade om det för mig själv var eviga dag. inte blev det bättre av lärare som sa att du måste äta ordentligt. jag åt lika mycket nu som då. tog ofta om och tränade i stort sett ingenting. ändå gick jag inte upp i vikt. jag började träna för jag ville ha muskler och se större ut. det tog mig hela åttan och början av nian för att acceptera att det här är jag. det är jag med mina nyckelben som sticker ut och mina knölar på handlederna. det är jag med mina kontiga axlar och knän. även om jag accepterat till viss del mig själv idag måste nog fortfarande den lilla personen som hatade sig själv i sjuan sitta kvar någonstans inom mig. jag hittade nämligen inte en enda bra bild där mina nyckelben syntes så jag kunde visa er vad jag talar om.