say hello to march.

det är mars och jag förbannar mig själv för att min kropp är tung att bära. jag förbannar mig själv för jag slösar bort soliga dagar genom att slå på mig själv. för jag slår och slår och knogarna blir blodiga av osynliga droppar och jag gråter de obefintliga tårarna ännu en uttjatad gång till. ännu en gång vet jag inte om jag har ont i halsen och tungt huvud på riktigt eller om det bara sitter i mitt huvud.

det är mars och jag skäms. skäms för att jag hellre vill åka tillbaka ett år och se efter om jag fortfarande kan känna bedövande smärta i hjärtats inre vrå. skäms för att jag borde ta tag i mitt liv men hur tar man tag i något när man inte vet hur man gör det? jag skäms för jag borde veta bättre än att klaga. jag har människor ett andetag härifrån men jag tvivlar lika mycket ändå.

för människor har sitt precis som jag har mitt och det finns inte många som ger utan att få någonting tillbaka och jag vet inte vad jag kan ge vissa mer för jag har gett dem allt. de har en bit ifrån varenda del av mig, ifrån mitt hjärta, min själ och min hjärna. de vet vad som rör sig i cellerna inuti min späda lilla sextio centimeters kropp. de kanske till och med känner mig bättre än jag känner mig själv. man vill inte vara till besvär för någon och ändå är det egentligen det enda man vill. att någon ska se en, bland tusen andra ting.

i skuggan av en sanning, nej jag vill inte vara till besvär. men i sannings äckliga otroligt starka ljus finns bara en enda önskan tryckandes innanför ögonlocken. en röst som säger; "stina, jag vet hur du känner. men en gång lärde du dig krypa och sen lärde du dig stå med hjälp av köksskåpet. gör om det stina och tillåt mig att vara ditt köksskåp."

(ja, jag saknar dig, saknar dig så mycket att det bildas gråtklumpar i halsen som aldrig lossnar)