jag vart på dop idag där världens säkerligen snällaste bebis döptes. jag är trött som en gnu efter att jag och anna satt uppe till halv tre inatt då erik hämtade henne. på grund utav min trötthet känner jag mig ganska virrig och det enda jag väntar på är one tree hill på tv klockan halv sju. jag vet inte fortfarande om jag ska skratta eller gråta, hata eller älska min släkt för jag har en sådan konstig relation till dem. de står mig nära men ändå inte och det gör mig rädd. för funkar det att veta allt om någon, fast ändå inte veta ett enda dugg?
jag andades gammal luft idag. gammal kyrkan luft, uknadalens luft, landets luft och den är friskare än stadens ibland nästan kvävande dimma. jag fylls alltid av en tomhet samtidigt fylls jag av en så stor kärlek varje gång jag besöker stället att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. ena stunden vill jag falla ner och gråta och i nästa bara gå, gå vidare för jag har med en sådan övertygelse bestämt mig att jag ska komma tillbaka dit. osäkerheten slår klart in när man är liten, trött och blyg.
jag är trött och virrig och ni får förlåta mig imorgon för att jag såhär nu. jag har beslut på mina axlar, vissa saker jag måste städa ut, ta tag i och det är smärtsamma ting, inga enklare små saker man klarar av på en dag eller två och jag behöver någon att prata med som känt mig ett tag som vet hur mina vändningar snabbt kan skifta. jag vill skratta bort ännu en natt med någon som kan göra mig glad utan ansträning. jag vill ha bekräftelse på att det jag borde göra, borde jag faktiskt ta tag i på direkten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar